Det har tagit några dagar att landa här hemma, det var tanken att jag skulle skriva kortfattat om varje dag i Nepal. Men då detta är allt för tidskrävande och helt enkelt inte blir av får jag ta det "kortfattat" nu istället.
6 veckor i Nepal, startade med flyg till Doha där vi hade uppehåll i 11h på flygplatsen. Vi passe på att göra våra första mätningar och människorna där bli minst sagt förvånade när vi tog ultraljud m.m. natten tillbringades på golvet på flygplatsen och var en av de obekvämaste nätterna under resan.
Väl framme i Kathmandu var det fullrulle, packa upp, packa om, shoppa, göra tester och såklart äta på goda restauranger blandat med någon slags kulturchock som jag knappt han känna av.
2 nätter senare tidigt på morgon startade bussresan, 9h mot Gonggar för att sova där en natt och sedan starta trekken nästa dag, som nyss kändes så långt borta och overklig. Bussresan skakade igenom oss ordentligt och den ena eller andra nära döden upplevselsen var med, nog med tid att bearbeta den första kulturchocken och bli mer chockad. Människor lever som för 100 år sedan i de små byarna, det var som en resa tillbaka i tiden, i en annan värld och resan hade just börjat.
Det blir aldrig som man planerat, det har jag lärt mig och jag älskar det.
Vandringen blev för mig totalt 3 veckor, under vandringen har vi träffat många "locals", jag har sett jordens vidrigaste spindlar, varit sjuk och höjdsjuk, ätit mig proppmätt varje dag av den goda maten vi fick serverade flera gånger om dagen. Egentligen levde vi ett oförskämt lyxigt liv.
Nu till varför trekken bara blev 3 veckor och inte 6 som planerat. Tanken var att vi utifrån Nagon skulle bestiga toppen Ramdung, vi gick upp till Basecamp på 5000möh för att acklimatisera oss, jag hade en dag där jag mådde ganska dåligt och bara sov. Denna dag gick ett gäng upp mot Ramdung för att spåra, det var dock för mycket snö och vi bestämde att vi inte skulle bestiga toppen på 5936möh. Plan B blev att vi skulle gå upp på en annan närmare topp Yalung Ri (5735möh), jag var på topp form igen och följde med att spåra lite mer en halvvägs (då vi inte kunde gå längre den dagen utan klätterutrustning) förutom andfåddhet och lite stress på vägen ned var höjden inga problem, jag kände mig stark för toppatcken nästa dag och såg framemot det.
Tillbaka vid Basecamp var det dags för en sen lunch, vila och sedan sova.
Toppatcken skulle starta kl 4.00 på morgonen. Trodde jag, den värsta natten i mitt liv, aldrig har jag varit så rädd, skakat och gråtit och haft sån otrolig hemlängtan. Vi räknande till ca. 25 laviner den natten varav vissa lät som jetplan som susa förbi 2m från ens öra.
Känslan att i vilken sekund som helst bli överblåst av en fet lavin i Himalaya. Vetskapen att det några veckor tidigare dog 9 personer på ett basecamp i en lavin någon annanstans gjorde det inte mycket bättre. Jag trodde jag skulle dö.
När man gick ut ur tältet såg man ingenting, det var kolsvart. Jag fick snällt gå tillbaka in i mitt tält och hoppas på det bästa och försöka sova, utan framgång.
Ingen sömn till mig den natten = ingen toppatack för mig nästa dag pga. trötthet. När solen hade gått upp såg vi inte ett spår av en enda lavin och jag funderade om jag hade drömt allt eller var det bara de mäktiga Himalaya bergen som ljudet från lavinerna längre bort studsade emot, som ett stort eko. Halva gruppen begav sig upp mot toppen och lyckades i starkvind nå toppen vid 11 tiden.
Jag stannade i tältet ledsen, less och frustrerad över att jag inte klarade av att följa. Jag tappade all motivation, vilket kanske inte är likt mig, jag ville bara hem och hela resan kändes meningslös och bortkastad.
När vi var nere i Nagon igen beslöt vi att vi var tvugna att vända tillbaka till Kathmandu, den planerade vägen över ett 5600m pass var för svår pga. mycket snö och säkert laviner. Därifrån kunde vi ta ett flyg till Lukla och fortsätta trekken upp mot Everest Basecamp.
Jag fegade ur, trött på att vandra, trött på snö. Tog min chans och bestämde på 2 dagar att jag skulle dra till Pokhara för att flyga skärm, ensam, något jag aldrig hade kunnat drömma om och inte ens var säker på om jag skulle våga, med min kassa engelska, nybörjare i skärmflygning.
Starten på de 2 Bästa veckorna i mitt liv hitills:
Jag tror att min resa började här egentligen, vips så satt jag i planet, satt i mitt hotell och såg den första skärmflygaren och eftermiddagen spenderades med massa balansering. Blue Sky Paraglidning hade fixat allt åt mig trots att det var slut på säsongen. Jag åkte på en 3 dagars flightcheck, lite av en intensiv nybörjarkurs med en fantastisk instruktör, tillsammans med en annan kille. Redan andra dagen satt jag i min selen i luften och flög, bland 50tals andra flygare. Och ni kan nog inte tänka er hur lycklig jag var.
2 veckor av detta, jag träffade otroligt många människor från Nepal och många andra länder, som jag umgicks med från morgon till kväll. Ska jag börja förklara hur allt var under dom här två veckorna så blir inlägget långt och jag tänker nog inte ens ge mig på det. Ni får helt enkelt tänka er själva.
Jag kunde faktiskt inte ha gjort bättre val och faktiskt banga trekken. De två veckorna var den mest bästa erfarenheten för mig som person och skärmflygare, jag utveckaldes något enormt och min självkänsla stärktes både personligt och som flygare.
Nu satsar jag stenhårt för att få åka dit i höst igen ett halv år för att flyga, jag är helt fast.
Ska lägga upplite bilder i gallerian!
